i en nötskål

Min man har åkt till superjättemycketnorrland, och jag mår dåligt som fan. Inte över det, chipsmiddag fixar den depressionen, men någon verkar ha släppt en pollenbomb över Gävle. Eller så har jag blivit sjuk. Jag orkar mest bara titta på tv-serier, men jag har slut på tv-serier. Ett avsnitt kvar av Big Love som jag vägrar kolla på för det skulle betyda att det är slut på riktigt tills nästa säsong kommer. Två-tre avsnitt kvar av Deadwood som jag inte får titta på utan Fredrik. Kanske tid att ta den årliga Twin Peaks-genomköraren nu.

Jag har börjat älska tv-serier på sista tiden. Jag är vad min mamma kallar en periodare, jag älskar olika saker i perioder. Jag kan sitta och måla i några månader i streck, för att sedan byta och se på film hela dagarna, tv-spel, böcker, foto. Allt det går runt lite hullerombuller. Tv gäller nu. Helst HBO-serier, helst serier som är nerlagda så jag inte behöver vänta på nytt.

Jag minns att för några år sedan bojkottade jag amerikanska tv-serier för jag tyckte att allt som verkade lovande från början, alltid ändå blev dåligt i slutändan när seriens skapare bara ville mjölka pengar och inte brydde sig om att serien blev hafsig och absurd. Men jag utgick ifrån fel serier. Desperate Housewives, Grey's Anatomy, ungdomliga O.C som jag tyckte så hemskt mycket om först och superjobbiga Prisonbreak, de är bara nerkörda fisar i rymden jämfört med de serier som aldrig köps av svenska kanaler (eller köps av de kanaler man aldrig kollar på och sänds på tider då man ligger utslagen och full någonstans).

Prisa internet som möjliggör att till och med pretton som jag kan avnjuta amerikansk tv.